DRÖMSPELET

(080502-080518)

En upplevelse i ständig rörelse, scener utspelas samtidigt eller tar vid efter varandra. Följ med på en vandringsföreställning inramad av staden, vårhimlen och ett säreget ljudlandskap…

Föreställningen spelades som vandringsteater genom Malmö med start på Lilla torg vid telefonkiosken.

Drömspelet var en bearbetning av August Strindbergs Ett drömspel.

MEDVERKANDE:

Ragna Weisteen/Regissör

Jenny Ljungberg/Kostym

ST06 K3 Malmö Högskola/Scenografi

ST06 K3 Malmö Högskola/Ljus och ljud

Jens Leeb Lundberg/Grafisk form

Carl Liungman/Marknadsföring

Skådespelare:

Ellen Bredefeldt

Federico Ferrando

Gabriel Flores Jair

Cecilia Hjalmarsson

Peder Holm

Irma Jämhammar

Olivia Longo

Matthias Thorbjörnsson

Kristina Hahne

Peter Öberg

 

RECENSIONER:

Det är solnedgång. Barsebäcks siluett mörknar och lysbojarnas blinkningar blir allt tydligare, publiken fäller upp sina kragar och tänker tillbaka på det sköna läet på innergården i Gamla Väster där Drömspelet började två timmar tidigare. Näst sista scenen äger rum längst ute på kajen vid Dockan – mittemot de nybyggda höghusen – bland vattenpölar, stora rör och rostigt bråte. Det finns fortfarande rester efter Kockumskranens räls och det ryker ur oljefat. Ur marken stiger mullrande ljud och ångestfyllda skrik. Längre ut, på en annan pir dansar den gamla Portvakterskan – hon som i början av föreställningen samlade all världens sorg i sin sjal – till en vals av Sjostakovitj.

August Strindbergs drama om hur guden Indras dotter stiger ner på jorden för att prova på människornas vedermödor och följa deras sökande efter svaret på livets gåta, gör sig väldigt bra som vandringsföreställning med Malmö som kuliss. I pjäsens förord från 1901 skriver författaren om karaktärerna, att de ”klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut”. Detta undanglidande har Teater InSite på ett underbart sätt utvecklat och applicerat även på rummet. De olika spelplatserna slår ut som blommor, för att sedan dras ihop igen som om inget hade hänt. Ett varuintag till en restaurang på Isak Slaktaregatan, blir entrén till Operan. Ett skyltfönster till en resebyrå några kvarter bort, blir Advokatens lägenhet och kontor.

Att förlägga utopin Fagervik till det övergivna kranområdet vid Dockan gör föreställningen till något av ett möte mellan Strindberg och filmregissören Andrej Tarkovskij. Den rostiga och leriga estetiken är samma som i Stalker (1979) – en film som också handlar om drömlika förflyttningar i tid och rum, och sökandet efter det utopiska. Och precis som i filmen, följer publiken sina vägvisare – skådespelarna – in i Zonen där det oerhörda förväntas kunna hända.

Jag är mycket förtjust i ljudarbetet (förutom vid Operan där mixningen är lite väl yxig). De strategiskt utplacerade högtalarna skapar surroundkänsla och effekterna smälter ihop med stadens ljud. Ångestskriken vid Dockan till exempel – kan man vara helt säker på att de i själva verket inte kommer från de lyckliga höghusen mittemot?

Tor Billgren / Sydsvenskan

Suggestivt utomhusspel. Strindbergs ”Ett drömspel” mår bra av skymningsljus.

Malmös yngsta teater, Insite, är en så kallad platsspecifik teater, en teater som söker sig bortom de traditionella teaterrummen för att i stället spela på de platser som kan ge en pjäs ny innebörd och nya, oväntade relationer mellan skådespelare och publik.

Det började med Pinter på Chokladfabriken vid Möllevångstorget, fortsatte med Penhall i Vuxenskolans lokaler, och nu tar man steget fullt ut och annekterar Malmös stadskuliss för att spela Strindbergs ”Ett drömspel”, men här med titeln ”Drömspelet. 2374 steg närmare sanningen”.

Som åskådare vandrar man efter pjäsen i nästan tre timmar från en innergård på Gamla Väster, till en gränd bakom Lilla torg och en resebyrå vid Hipp, för att sluta i Västra hamnen där nya Malmö fortfarande har plats att expandera.

”Ett drömspel” är inget självklart pjäsval; det är trots allt ett väldigt lite platsspecifikt drama. Vandringen visar också att Strindbergs drama mår bättre av skymningsljus än av dagsljus. Ragna Weisteens iscensättning röjer inga nya djup i klassikern, men denna gång förstår jag verkligen tjusningen med det platsspecifika konceptet.

Föreställningen rör sig som en bubbla genom Malmös innerstad och man vet aldrig om den advokat som drullar in i fiktionen är på väg hem från jobb eller är utsänd av Strindberg. Häpna turister och after-workare dras oförhappandes in i den värld där alla söker sin Victoria, och där Agnes, Indras dotter (Olivia Longo), söker frihet och lycka men i stället upptäcker tortyrens enklaste formel: upprepningen.

Riktigt suggestivt blir det i Västra hamnen där himlen och havet gör Strindberg storslagen och där publiken liksom hypnotiserad följer efter Agnes och Diktaren (Gabriel Flores Jair) genom Skamsunds ­vulkanlandskap för att inte gå miste om dramats sista repliker och den i titeln utlovade sanningen. En mycket ovanlig upplevelse och alla gånger värd förkylningen.

Rikard Loman / Dagens Nyheter

Drömska scener mitt i Malmös verklighet

Teater Insite i Malmö bildades 2007 med syftet att göra platsspecifika uppsättningar i miljöer som inte är teater. De har spelat Pinter i källaren på kulturhuset Inkonst och Joe Penhall i ett kontor på Folkuniversitetet. Drömspelet – 2374 steg närmare sanningen är deras hittills mest ambitiösa och lyckade projekt. Det är lekfull och allvarlig vandringsteater utomhus på fem olika platser i centrala Malmö. Strindberg överlever som vanligt med glans ännu en okonventionell bearbetning av den pjäs han kallade sitt största hjärtebarn.

Regissören Ragna Weisteen har i samarbete med Anna Brag och scen- och teaterteknikeleverna på K3 (Malmö högskola) skapat en struktur som breddar dramat på ett berikande sätt. Ett livligt kvällssorlande Lilla Torg är utgångspunkt. Därifrån vandrar vi med skådespelarna till en bakgård på gamla Väster, vidare till en gränd som fungerar som sceningång till Operan, in på en resebyrå förklädd till advokatkontor och sedan med buss ner till Västra hamnen, där de nya bostäderna agerar Fagervik och obebyggda Kockumstomter är Skamsund, alltmedan Turning Torso utpekas som det växande slottet…

Stadens invånare tittar nyfiket in i spelet när vårt teaterfölje drar förbi, och man skulle kunna befara att upplevelsen splittras av dessa stora spelytor och ständiga förflyttningar i ett oberäkneligt stadsrum. Men tvärtom präglas detta Drömspel av oerhört fokuserade scener, där skådespelarna exakt vet var de har varandra, vilket upprättar tydliga energifält som håller fiktionen vid liv.

Matthias Thorbjörnsson som Officern och Olivia Longo som Indras dotter Agnes leder spelet och vandringen framåt som ett sökande efter sanningen om livet. Den religiösa tematiken är nedtonad, och Officern framhävs som en rastlös drömmare, ständigt på väg mot nya mål. Thorbjörnsson drar ivrigt med publiken i denna inre och yttre jakt genom dramats/drömmens olika situationer. Agnes följer nyfiket med och Olivia Longo har en fint skimrande grace där hon prövar sig fram i diktens och verklighetens olika skikt.

Vi hålls hela tiden inom dramat, även vid förflyttningar mellan rum. Skådespelarna får ett härligt frigjort spel av att de inte har en stabil scen att luta sig mot: dialogen och de enskilda situationerna blir deras gemensamma ledstång. Det finns en förvandlingsglädje hos Ellen Bredefeldt som är både Affischör, klistrande Kristin och Karantänmästare. Och Peder Holm har en gripande hjälplöshet inne i sin torrt arroganta Advokat.

K3-eleverna har på ett nyanserat sätt etablerat spelplatserna, inte minst med effektiva ljudlandskap, som skapar rum och associationer. Finalen, bland ljudkullarna (en permanent plats för ljudkonst) i Scaniaparken, där Gabriel Flores Jairs Diktaren och Agnes för sin dialog om dikt och dröm, medan solen går ner i Öresund, är magnifik. Då gör det inget att den sista dörren med fyrväppling, placerad vid havsbrynet, leder in till ett tomt skåp. För av intet skapade ju Gud världen och i denna öppna tomhet står vi nu, fria att dikta, drömma och leka.

Theresa Benér / Svenska Dagbladet

Snacka om att gå på teater! Publiken traskar raskt runt i centrala Malmö när Teater Insite fritt tolkar August Strindbergs Ett drömspel. Titelns 2 374 steg räcker knappast till mellan en blomstrande bakgård, en gränd, ett advokatkontor, hamnen och strandpromenaden. Och på vägen mellan spelplatserna kan pjäsen äga rum var som helst. Skådespelarna dyker upp och försvinner enligt just den ”drömmens osammanhängande men skenbart logiska form” som Strindberg ville uppnå med sina drömspel.

Gränsen mellan teatern och staden suddas ut. Kostymkillen som förstrött går och sms:ar rakt igenom skådeplatsen på Kalendegatan och uttalar ett litet ”Grattis!” till officeren när han promoveras – är han med i pjäsen? Eller kidsen på sina EU-moppar, som ropar ”Ska du ha skjuts?” efter advokaten när han lämnar slutscenen och går bort mot Västra hamnen?

Det är en snudd på övermodig uppsättning. Väldigt mycket rekvisita, ljud, eld och rök ska göra sin verkan på rätt tid och plats. Märkligt nog tycks nästan allt klaffa. Bravo till studenterna i scen- och teaterteknik vid Malmö Högskola!

Bravo också till tre centrala roller i ensemblen: Olivia Longo gör en vek och känslig Indras dotter Agnes. Hennes återkommande ”Det är synd om människorna!” är djupt kända. Peder Holm gör stor humor av att gravallvarligt hävda sin tragikomiska bundenhet vid jordisk misär. Och Matthias Thorbjörnssons naivt sangviniske officer är bokstavligen medryckande. Genom gränder och prång hetsar han den villiga publiken, som liknar en busslast storögda vitryska turister längs med vår- och helgfirande Malmöbor vid Lilla torg.

Vi hoppar verkligen på en buss också, för en kort resa ner i hamnen. När den spelar virvlande karusellmusik medan både vi och solen närmar sig Öresund är det svårt att inte med officeren och Agnes tro att vi är på väg till festliga Fagervik och inte jämmerdalen Skamsund.

Min prosaiska hemstad återförtrollas. Allt jag ser matas med poetisk potential. Vem som helst kan vara en Strindbergskaraktär!

Thomas Lunderquist / Nummer .se